Fly från känslor?

[Blue Jodury]

Det var en del drama när jag växte upp. Föräldrar med ekonomiska problem, psykisk ohälsa, funktionellt alkoholmissbruk, arbetslöshet m.m.. Sedan förekom det mobbing/kränkningar i skolan och liknande, och när jag blev äldre även en massa drama och sjukdom inom släkten. Nu går jag på gymnasiet, är 18, och bor själv majoriteten av tiden, eftersom jag flyttade 10 mil hemifrån för att gå gymnasiet. Allt som hände tidigare var inte direkt något som påverkade mig jätte mycket, förrän under högstadie och gymnasietiden. Har alltid varit mogen för min ålder, tystlåten, högpresterande, gjorde inga dumheter och var alla till lags. Men under 2021 brast det, jag drack själv för att dämpa ångest, mitt självskadebeteende blev rätt illa, skolkade, betygen sjönk och jag var allmänt otrevlig mot mina vänner. Drabbades dessutom av självmordstankar och var vid ett tillfälle inte långt ifrån att avsluta grejer.

Men det är iallafall lite bättre nu. Skolkar inte längre, betygen höjs och dricker bara på fester numera. Men självskadebeteendet återstår, det är verkligen beroendeframkallande, tillsist når man nivån när man gör det fast man inte ens mår särskilt dåligt. Från början handlade det mest om att det hjälpte mig känna mig mindre tom, tappade liksom alla känslor runt 2019, och har bara gråtit 3 gånger sedan dess. Blir sällan arg heller, är för det mesta bara som en sten som inte visar eller känner känslor. Så fysisk smärta får mig att känna något iallafall.

Jobbar ca 15-25 timmar per vecka samtidigt om jag läser ett högskoleförberedande program på ett gymnasium med ovanligt höga ambitioner, är ledamot i en styrelse, aktiv i två föreningar och umgås med vänner. Har alltså inte så mycket tid kvar att tänka, vilket nog är meningen för är rädd att slukas av det svarta hål som är mina tankar ifall jag låter de komma för nära mig. Sover dessutom inte särskilt mycket, vaknar hela tiden på nätterna. Har dessutom en mängs tvångstankar och tvångsbeteende samt overklighetskänslor. Har flera nära vänner numera, vilket jag inte hade förr. De flesta vet om delar av hur jag mår och hur allt är, och utan viss av dem hade jag seriöst inte levt idag. Men ibland känner jag att ja inte riktigt förtjänar dem. Höll på att rasa totalt i höstas och är rädd att jag typ skrämde dem eller liknande, de har ju problem själva. Dock anser iprincip alla mina vänner att jag borde sluta vara så upptagen hela tiden, antar att de är rädda att jag ska gå in i väggen. Helt ärligt är jag också det, men är livrädd för mörkret som kan möta mig om jag stannar upp. Är hyfsat självmedveten, vilket egentligen göt det ännu värre.

Blev romantiskt intresserad av någon för första gången i januari. Vi hade dejtat ett tag och jag gillade honom verkligen, men kände mig inte alls redo för ett förhållande, visste liksom inte ens vart jag hade mig själv. Sedan kom den där lördagsmorgonen, när han ringde mig sittande på ett tågspår. Vaknade 6 av att han ringde och var helt förstörd, ingen annan hade svarat och han hade inte velat störa mig egentligen. Visste sedan innan att han hade psykiska besvär, och han visste mer om mina svårigheter än många andra. Men iallafall så lyckades jag få honom att lämna spåret och fick dit en ambulans, så han hamnade på sjukhus och fick tillsist den psykiska hjälpen han väntat i år på. Ett tag därefter berättade jag för honom att jag inte va redo för något, och där tog det slut. Han ansåg inte att vi kunde vara bara vänner. Så där tog det slut.

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Antar att jag egentligen borde skaffa mig psykisk hjälp, något jag aldrig gjort. Men är rädd att det ska sätta käppar i hjulet i framtiden. Och andra sidan kanske jag inte har någon sådan annars. Men det där med att känna en inre tomhet har varit ett problem såpass länge nu, och självskadebeteendet har varit en lösning, så det blir nog svårast av bli av med.